Kämpar
Det ska bli mycket intressant nästa tisdag då jag kommer som det ser ut nu att åka till Norrköping för en diskussion om barns psykiska (o)hälsa.RBUF:s lokalgrupp här i Linköping är inbjudna till denna diskussion,det kan inte bli bättre.Rädda Barnens Ungdomsförbund har idag en egen grupp som jobbar med detta aktuella och viktiga ämne.Ett barn ska inte behöva må dåligt,de ska inte behöva vänta flera månader på vård.För vad blir följden av detta?Jo, en sak som kan hända under dessa tre månader är att barnet i fråga skär sig eller ännu värre att barnet utvecklar självmordstankar och sedan kanske begår självmord.Så långt ska det inte behöva gå!
Vårdpersonalen försöker göra ett så bra arbete de kan men de behöver ibland tänka på att man inte kan ge alla barn samma vård, det behövs mer individuell vård och inte gruppanpassat alltid för att patienten i fråga ska må så bra som möjligt bara går.Det är viktigt att påpeka att den sociala delen är en del av själva läkningsprocessen.Men FRAMFÖRALLT att lyssna till vad patienten har att säga.
Det är ingen hemlighet att jag själv har haft kontakt med barn och ungdomspsykratrin i flera år och fick diagnos och behandling förra året när det tog tvärstopp.Jag var mycket nöjd med behandlingen på avdelningen och var väldigt tacksam(i brist på att hitta rätt ord) att jag fick en diagnos,för vem vill leva med att ena dagen känna sig jätteglad och nästa dag känna sig djupt nedstämd och inte orka ta sig knappt ur sängen?Inte förstå varför är det så här?
Idag behöver jag inte spela ett skådespel som jag gjort de senaste sex åren mot familj,vänner och bekanta,alltid vara glad och le fast det känts som om ett monster inom mig försökt krossa mig.Idag kan jag vara mig själv,lugnt säga att jag behöver gå undan lite om monstret vill bryta sig ut ur sin bur eller som jag brukar säga när jag inte är nedstämd utan på väg att bli manisk, tåget går lite för snabbt.
Det är inte lätt att förstå en Bipolär personens sväningar och det är inget jag begär men jag hoppas att jag med detta kunnat ge en bild till Er bloggläsare om Bipolär sjukdom.
Varför skriver jag detta tänker Ni kanske?
Kan jag få någon att förstå en pytteliten bit av hur det är att leva med Bipolärsjukdom (manodeppresivitet) så blir jag glad,tyvärr är det så att en del människor anser att man är ett "psykfall" även om de inte säger det högt.Jag brukar tänka när jag hör det ordet,"Nej Du,jag är inget psykfall,jag är en kämpe.Det är synd att Du inte först försöker förstå mig och många andra människor pyttelite som lider av en psykisk sjukdom,vi är riktiga kämpar,vi vill inte leva,vi vill inte dö."
